Molnet Anton
Att bo i staden Hemskstad kan ibland vara besvärligt må ni tro. Om ni tänker er en stad där det mest bor troll, och häxor. Så förstår ni säkert problemen.
Berättelsen börjar när lille Olle skulle gå hem från skolan. Olle är sju år, och går på Småsnutteskolan i Hemskstad.
Plötsligt när han går där på vägen börjar det regna. Olle blir både blöt och arg, och tittar upp mot molnet som regnar på honom, och säger.
Dumma moln! Varför gör du så här mot mig?
Kan du inte regna på dom stygga trollen och häxorna istället? Molnet kom nu alldeles av sig, och slutade regna på honom.
Ja..ha, det var ju bra, tänkte Olle och gick vidare ända tills molnet började prata med honom.
Hej sade molnet! Blev du glad för att jag slutade regna på dig? Olle blev lite förvirrad och tänkte. Inte kan väl ett moln prata?
Men det är nog bäst att jag svarar, annars kanske det regnar på mig igen.
Ja..a, skrek Olle! Jag blev jätteglad!
Skrik inte så högt, sade molnet!
Du och jag kan väl ha det som vår lilla hemlighet att moln kan prata?
Ja, ja, sade Olle. Men vad heter du egentligen?
Molnet svarade: Jag heter Anton, och du heter Olle. Åtminstone brukar din mamma kalla dej för det har jag hört.
Va! tänkte Olle. Har Anton följt efter mig länge?
Ja, det har jag, sade Anton, och läsa tankar kan jag också. Då utbrast Olle. Kan alla moln läsa våra tankar? Jag menar, trollens häxornas, och allas tankar?
Ja..a, sade Anton, det kan vi.
Tyst! sade Anton, det kommer någon.
Plötsligt börjar Anton jaga ett troll som dök upp vid vägkanten. Anton regnade det värsta han kunde på trollet, så trollet tog till flykten.
Varför gjorde du så där? Undrade Olle. Jo, du förstår trollet tänkte vara stygg mot dig, och röva bort dig.
Tack snälla Anton för att du hjälpte mig, sade Olle.
Nu var det lugnt i kanske fyra minuter eller så, tills trollet dök upp igen.
Nä..e, det här går inte sade Anton! Nu skall han få!
Anton blev alldeles kolsvart av ilska, och satte efter trollet.
Först regnade han på trollet, sedan började han blixtra så det slog ner i svansen på trollet.
Fast bara lite förstås. Det började ryka lite olycksbådande bara, det var allt.
Men det var ändå tillräckligt för att trollet skulle ge upp.
Tack snälla Anton, sade Olle!
Man kunde nu förstå att Olle fasade för tanken att bli bortrövad av ett troll.
Så Olle var mycket tacksam för sin nya vän. Så kunde äntligen lille Olle komma hem den dagen.
Olle och hans föräldrar bor i ett eget hus på Kantarellstigen 8, i Hemskstad.
På den gatan bor det bara vanliga människor, och tur är det tycker Olle.
Molnet Anton parkerade högt ovanför huset där Olle bodde, och när Olle tittade upp mot Anton, kunde han se att molnet blinkade med ena ögat åt honom.
Därefter tänkte Olle en tanke till Anton som lät så här: Du snälla lilla moln. Lova att du följer mig i morgon också. Vi skall aldrig avslöja vår lilla hemlighet för någon.
Som svar fick han ytterligare två blinkningar och en nickning.
Sov gott lilla molnet!
Lasse
© Sagoverkstaden i Gunnebo